Barn berättar
Lätt att läsa
Rättigheter
Lätt att läsapuff-rattigheter

Författar Arkiv

Rafiki i Kenya

Just nu är Rafiki i Kenya!


Rafiki är i Kenya och hälsar på skolor. Idag har jag haft fullt upp med att berätta för klasserna på Entaretoi-skolan om vad snö är. Eleverna på en skolan i Ekenässjön i Sverige har skickat brev och teckningar till sin vänskola där de berättar om sin skola och att de har snö. Hur beskriver man snö?

Entaretoiskolan i Kenya
Milka berättar att barnen i Ekenässjön skickat foton på sig själva när de leker i snö. Här finns aldrig snö. Det blir aldrig kallare än 18 grader varmt.

Barn i Entaretoiskolan i Kenya har ritat djur de träffar på väg till skolan
Barnen Entaretoi-skolan har ritat de vilda djur de ser på vägen till skolan. Känner du igen dem? De bor på slätten nedanför Kilimanjaro-berget. Ser du vilda djur på väg till skolan där du bor?

Hur är vädret i Kenya?
Vädret här är så här, berättar barnen. I juli är det kallt. I november kommer den korta regnperioden. I april kommer den långa regnperioden, fast detta året har det regnat väldigt dåligt. Skörden har torkat. Då blir maten dyr att köpa i affären för den måste köpas långt bortifrån.

Gissa bajset
Utanför skolans staket låg denna högen. Precis där bilarna kör. Kan du se spåret efter bildäcken? Vilket av de vilda djuren tror du det är som bajsat här? 🙂

Tips: det är ett stort djur med snabel och stora öron…

Kolla in filmen om barn i Kenya och rätten till vila och fritid.

Skicka in krysset

Skicka in kryssetlösningen
 
 

Har du löst Krysset i Rafikitidningen nr 1, 2018? Då kan du skicka in lösningen direkt här på webben. Du har t o m 27 mars på dig att skicka in lösningen och ha chansen att vinna en jättefin elefant från Uganda!

På denna sida kan du skicka in lösningen >>>

Mango från Kenya

Rafiki i Kenya

Just nu är Rafiki i Kenya!

James i Kenya undrar hur mycket en svensk tjuga är värd
Rafiki är i Kenya och hälsar på skolor. James i klass 6 funderar på hur mycket en svensk 20-sedel är värd. 200 kenya-shilling ungefär. För det kan man köpa 30 mangofrukter här.

Just nu är de mogna och väldigt söta och goda!
– På vår skola har vi med oss lunch, berättar James. I min lunchlåda idag finns mango som vi odlar själva och Chapati som är jättegoda pannkaksbröd. Det blir fint, säger James och fortsätter sin lektion.

Rafiki i Kenya - plansch i klassrum och mangotider
Vänster: I klass 1 klassrum har de satt upp planscher med engelska ord. Kan du dem?
Höger: Nu är det mangotider i Kenya. När de mognar i solen blir de väldigt söta och goda.

Kolla in filmen om barn i Kenya och rätten till vila och fritid.

Rafiki i Emali i Kenya

Rafiki i Kenya

Just nu är Rafiki i Kenya!

Elever Nairrataat-skolan i Emali i Kenya
Här ser vi Michaela, Synthia, Soila, Hassan och deras kompisar, som håller upp en plansch om barnkonventionen. På onsdagseftermiddagar har de barnrättsklubb på schemat. De går på Nairrataat-skolan, i Emali i Kenya. De diskuterar alla barns rätt att få gå i skolan, få läxhjälp och att alla har rätt till sjukvård.
– Friska barn lär sig bättre, säger Tryfonia.
Leka är också viktigt tycker Hassan:
– Långa skoldagar är bra för när vi kommer hem hjälper vi till hemma. I skolan har vi tid för fotboll.

Kevin går i klass 3


Kewin bor i Emali i Kenya
Kewin har byggt en skolbuss. Det är en smart konstruktion så han kan styra med ratten som sitter längst upp på pinnen. Snyggast tycker han är den Kenyanska flagga som han satt fast längst fram.
Kewin bor också i Emali. Han är nyinflyttad i stan för hans familj fick jobb där. Nu går han i klass 3 i sin nya skola. Shortsen han har på sig är hans byxor till skoluniform:
– Smidigt att bara byta skjorta, säger han och ler.

Kolla in filmen om barn i Kenya och rätten till vila och fritid.

Abdullah flydde från kriget

Abdullah minns kriget

Tema Barn i konflikt Abdullah flydde från kriget

Alla artiklar på temat Barn i konflikt

”Jag är glad att få leva i fred nu”

Rafiki träffar Abdullah en härlig vinterdag. Han har ett stort leende på läpparna. Abdullah kom till Sverige som elvaåring. I dag är han tretton. Abdullahs familj bodde tidigare i södra Irak. Där ägde hans föräldrar en grönsaksaffär. Abdullah var två år när kriget bröt ut. När han var nio började det hända farliga saker i närheten av familjens hem. En bomb kunde explodera precis utanför lägenheten.

– En gång exploderade en bil klockan fyra på morgonen. Vi vaknade av smällen och av att människor skrek. Vi sprang därifrån.

Det var svårt att hitta ett tryggt ställe att bo på. Abdullahs familj bodde på nya ställen nästan varje månad. De tog med sig kläder och det allra viktigaste. Abdullahs föräldrar fick ta bussen till jobbet i butiken. Ibland sov de över i affären.

– Då var jag rädd och hade svårt att sova.

Bomber small nästan varje natt, minns Abdullah som säger att det var svårt att gå i skolan på grund av kriget och att det enda som fanns att äta var inlagda grönsaker.

Abdullahs pappa blev tillfångatagen tillsammans med femtio andra män. Det var en beväpnad grupp som skyllde flera bombdåd och andra problem på dem. Abdullahs pappa blev också misshandlad.

– En natt kom ett gäng från gruppen och tog både min pappa och min bror med sig. De misshandlade min bror. Mamma protesterade och skrek ”Han är bara ett barn!”.

När brodern kom tillbaka bestämde sig familjen för att han var tvungen att fly. Brodern och hans kusin flydde först men Abdullahs pappa tyckte att hela familjen borde lämna kriget.

– Vi bestämde oss för Sverige eftersom pappa hade läst att det var ett land som respekterade mänskliga rättigheter. Mamma skaffade pass åt oss och sedan sålde vi allt vad vi ägde, grönsaksaffären också.

– Vi åkte till flygplatsen på natten och flög från Bagdad upp till norra delen av landet. Sedan åkte vi buss till Turkiet. Där hittade vi en person som hjälpte oss att hitta en båt till Grekland. Vi åkte en liten gummibåt med fyrtio andra. När vi kom ut på havet gick båten sönder. Vi var ute på havet i sex timmar. Till slut fick vi hjälp av en större fiskebåt att ta oss tillbaka till Turkiet. Mannen som hjälpte oss från början ordnade en ny båt och den här gången kom vi till Grekland.

Efter lång vandring och resor med buss och tåg kom familjen till Sverige och Malmö.

– Det var svårt i början när jag inte kunde språket. Nu trivs jag jättebra i skolan och lär mig mycket. Jag har fått bra kompisar överallt, säger Abdullah.

– I Irak ville jag inte gå i skolan. Där blev man slagen om man hade glömt läxan eller inte hade skoluniform på sig. I Sverige har lärare och elever respekt för varandra. Det är bra, säger Abdullah som är glad för att få leva i fred.

Det kom ett brev…

Tema Barn i konflikt Brev från Weham

Alla artiklar på temat Barn i konflikt

Rafiki har fått en hälsning från Weham som är 14 år. Hon berättar om sin resa från en stad i krig till att nu bo och gå i skolan i Greklands huvudstad Aten.

Hej!

Jag heter Weham. Min familj kommer från staden Daraa i sydvästra Syrien. Dit kom kriget först i vårt land. Min pappa kidnappades så vi vet inte var han är. Det gjorde också att mamma valde att fly med oss barn. Det är svårt för kvinnor att leva själva i Syrien. Vi är fem barn i vår familj och jag är näst äldst. Hela vår stad är förstörd och det bor inte många människor där längre, men en dag kanske jag kan komma tillbaka. Vi bor i Grekland nu. Det är ett fint land. Jag önskar att inga barn ska behöva uppleva det barnen i Syrien har behövt göra.

När jag var tolv år flydde vi. Först till staden Idlib för att kunna ta oss över de stora bergen till Turkiet. Det är mycket farligt. Vi gjorde flera försök och det tog lång tid. Vi gick på natten. Jag var rädd hela tiden.

Från staden Izmir i Turkiet skulle vi sedan åka båt till Grekland. Den elfte gången vi försökte kom vi över hela vägen. De andra gångerna fick vi vända för det var för farligt. Det fanns inga flytvästar på båtarna och vi var väldigt många människor som trängdes. Jag var mer rädd för onda människor än för havet.

Vår båt kom till ön Lesbos i Grekland. Där blev vi mottagna av snälla människor som jobbade gratis för att hjälpa alla flyktingar som kom. Vi fick bo i det stora flyktinglägret ”Moria”, det var ett stort område med taggtråd runt omkring. Där hade vi bara ett litet tält att bo i och frös väldigt mycket. Där var det svårt att leva. Jag duschade inte på tio dagar. Hjälparbetarna fick inte komma in där.

Nu har en hjälporganisation hjälpt oss att få en lägenhet i Aten. Här går vi i skola och lär oss grekiska. Jag pratar lite engelska, lite grekiska, lite tyska och så arabiska förstås.

Till alla barn i Sverige vill jag säga att rädslan är det värsta när man flyr. Sedan saknar man mycket. Släkten och kompisarna, saker man ägt och platser där man haft det roligt. Det viktigaste är ändå att familjen är tillsammans. Att få bo någonstans, gå i skolan och att man inte behöver vara rädd längre.

Hälsningar Weham

Världens största flyktingläger heter Bidi Bidi

Jag saknar min faster

Tema Barn i konflikt
 
 
 
 

Alla artiklar på temat Barn i konflikt

I norra Uganda finns Bidi Bidi, världens just nu största flyktingläger. Där bor 285 000 människor. Där bor också Faida som är tolv år..

– Jag kommer från Mundri i Sydsudan. Där hade jag det bra. Vi bodde i ett hus med plåttak. Jag gick i skolan men sedan kom kriget och vi var tvungna att fly.

Mundri är en liten stad och runt staden var det många som odlade mat och hade kor. Nu är det många som flytt härifrån.

– Nu bor jag med mormor, fortsätter Faida.

– Huset vi bor i är inte så bra. Det har presenningar som tak och väggar, det är kallt och det både regnar och blåser in. Vi äter ögonbönor, okra och kudra. Det är olika grönsaker. I Mundri åt vi kött från vilda djur. Det saknar jag.

I flyktinglägret går Faida i skolan. Skolan är också gjord av presenningar. Det är många barn i varje klass.

Vad saknar du mer från Mundri? Undrar Rafiki.

– Jag saknar skor och kläder, ris och bönor. Jag saknar också mina släktingar och särskilt min faster, säger Faida.

Vad leker du?

– Vi hoppar mycket rep och i lägret spelar vi också drama. Det jag saknar är fotbollen. Jag gillar att spela fotboll men här finns ingen fotbollsplan.

Faida tänker på framtiden.

– Det jag vill är att gå i skolan och sedan vill jag ha ett jobb.

Bissan flydde när kriget kom

Bissan flydde när kriget kom

Tema Barn i konflikt
Bissan, som är från Syrien, är 9 år. Hennes familj består av mamma, pappa och två yngre syskon.
Bissan tillsammans med sina två yngre bröder.
Bissan tillsammans med sina syskon och några kompisar.

Alla artiklar på temat Barn i konflikt

Bissan går i trean på en skola i Kungsbacka utanför Göteborg, men hon har bott i ett annat land också. Bissan föddes i Syrien. Hennes familj bodde i den stora staden Idlib. Där gick hon i skolan och hennes föräldrar jobbade. När kriget kom tvingades familjen att fly..

– Först åkte vi till Turkiet. Därifrån fortsatte vi med båt. Den var väldigt full. Vi var sjuttio personer så båten sjönk nästan. Vi blev tvungna att kasta alla våra saker i vattnet så båten skulle bli lättare, berättar Bissan.

Resan var hemsk på många sätt. Det regnade och var kallt.

– En del frös och var blåa i ansiktet. Jag satt längst ner i båten och var jätterädd. Jag bad till Gud att han skulle hjälpa oss. Det gjorde han, annars skulle jag inte vara här. Gud är magisk, säger Bissan.

När båten kom fram till Grekland fastnade den mot en stor klippvägg. Då kom en båt från den grekiska sjöräddningen och räddade alla passagerare.

– När vi kom i land blev vi hämtade av bilar till ett stort hotell. Mamma fick inte plats i bilen så hon blev kvar. Då var jag så rädd att hon skulle försvinna men polisen hämtade henne till oss.

När Bissans familj kom till Sverige fick de bo på olika flyktingförläggningar. Ett tag bodde de på ett nöjesfält i Småland som heter High Chaparall. Under sommaren är det mycket turister där men på vintern hyrs husen ut så att flyktingar kan bo där.

– Vi fick bo i en stuga. Där kunde man inte laga mat så vi fick äta i en restaurang. Det var snällt men vi ville hellre laga vår egen mat. Det fanns ju inte så mycket att göra, säger Bissan.

Helst hade Bissan velat gå i skolan men på flyktingförläggningen fanns det inte någon.

– Vi lekte skola istället. Jag fick många nya kompisar och hade kul, men när familjer flyttades till andra förläggningar försvann mina kompisar och då blev jag ledsen. Bissans fröken i Kungsbacka heter Ellen. Hon lär barnen att läsa och räkna.

– SO har vi också och ibland går vi till simhallen på idrotten. Jag gillar att vara med kompisar och få följa med dem hem och leka. Jag älskar att åka rullskridskor men där jag bor nu är det så stenigt så det funkar inte så bra.

”Jag trivs i Sverige men saknar Syrien”

Även om Bissan och hennes familj har fått det bra i Sverige saknar hon Syrien. Där bodde de grannar med hennes faster och kusiner.

– Vi lekte ofta och familjerna var tillsammans. Det saknar jag jättemycket. De är kvar i Syrien, tror Bissan.

– Det är väldigt bra här och det är inte krig. Det skulle jag vilja säga till att som bor här. Och att jag skulle vilja vara allas kompis.