Barn berättar
Lätt att läsa
Rättigheter
Lätt att läsapuff-rattigheter

Det kom ett brev…

Tema Barn i konflikt Brev från Weham

Alla artiklar på temat Barn i konflikt

Rafiki har fått en hälsning från Weham som är 14 år. Hon berättar om sin resa från en stad i krig till att nu bo och gå i skolan i Greklands huvudstad Aten.

Hej!

Jag heter Weham. Min familj kommer från staden Daraa i sydvästra Syrien. Dit kom kriget först i vårt land. Min pappa kidnappades så vi vet inte var han är. Det gjorde också att mamma valde att fly med oss barn. Det är svårt för kvinnor att leva själva i Syrien. Vi är fem barn i vår familj och jag är näst äldst. Hela vår stad är förstörd och det bor inte många människor där längre, men en dag kanske jag kan komma tillbaka. Vi bor i Grekland nu. Det är ett fint land. Jag önskar att inga barn ska behöva uppleva det barnen i Syrien har behövt göra.

När jag var tolv år flydde vi. Först till staden Idlib för att kunna ta oss över de stora bergen till Turkiet. Det är mycket farligt. Vi gjorde flera försök och det tog lång tid. Vi gick på natten. Jag var rädd hela tiden.

Från staden Izmir i Turkiet skulle vi sedan åka båt till Grekland. Den elfte gången vi försökte kom vi över hela vägen. De andra gångerna fick vi vända för det var för farligt. Det fanns inga flytvästar på båtarna och vi var väldigt många människor som trängdes. Jag var mer rädd för onda människor än för havet.

Vår båt kom till ön Lesbos i Grekland. Där blev vi mottagna av snälla människor som jobbade gratis för att hjälpa alla flyktingar som kom. Vi fick bo i det stora flyktinglägret ”Moria”, det var ett stort område med taggtråd runt omkring. Där hade vi bara ett litet tält att bo i och frös väldigt mycket. Där var det svårt att leva. Jag duschade inte på tio dagar. Hjälparbetarna fick inte komma in där.

Nu har en hjälporganisation hjälpt oss att få en lägenhet i Aten. Här går vi i skola och lär oss grekiska. Jag pratar lite engelska, lite grekiska, lite tyska och så arabiska förstås.

Till alla barn i Sverige vill jag säga att rädslan är det värsta när man flyr. Sedan saknar man mycket. Släkten och kompisarna, saker man ägt och platser där man haft det roligt. Det viktigaste är ändå att familjen är tillsammans. Att få bo någonstans, gå i skolan och att man inte behöver vara rädd längre.

Hälsningar Weham